Känns töntigt
Nu sitter jag upp i min säng och gråter, fället tår efter tår och jag har ingen anning om varför. Jag är inte trött utan bara helt förvirrad allt som förut var bra är inte längre bra och jag vet inte varför det är så.
Måste gråta tyst för att inte riskera att väcka någon för då skulle de fråga varfr jag var ledsen och då skulle jag inte ha ett svar men jag vet att när jag kommer till skolan måste jag boka en tid hos kuratorn för jag måste prata med någon men jag har svårt att lita på folk, kan inte ens prata med mina föräldrar, kan verkligen inte säg något alls till dem och även om jag skulle vilja så går det inte.
Men det va länge sedan jag grät så det var väl bra för att när man gråtit känns allting mycket bättre sedan fast jag personligen kommer att tro att allting blir värre och fö varje dag som går så blir min kompis i skolan mer kall mot mig och börjar ignorera mig och en annan jag hade struntar helt i mig, vad är det med folket?
Jag tycker att klassen är bra utom de här 2 som jag förut kunde kalla mina vänner men som nu är som helt okända personer.
Hemma är typ alla alltid sura på mig och ska skylla på just mig och det blir inte bättre av att det är så varje dag, ltid får man höra hur sur man är fast man inte är det, och att dem älskar mig fast de är sura är skitsnack och jag kan bara inte älska dem, det var länge sedan jag kunde det. Nu ska jag skita i de som jag förut älskade som en familj men nu hatar och jag bara längtar till jag slipper dem. Min mamma är värst ser bara fel på alla andra men inte på sig själv, det stör mig och jag avskyr att vara med henne. Varje sekund jag slipper henne är jag lycklig. Jag låter väldigt elak men så är det när det kommer till mitt sugande liv.
Hatar verkligen mitt så kallade liv!
Måste gråta tyst för att inte riskera att väcka någon för då skulle de fråga varfr jag var ledsen och då skulle jag inte ha ett svar men jag vet att när jag kommer till skolan måste jag boka en tid hos kuratorn för jag måste prata med någon men jag har svårt att lita på folk, kan inte ens prata med mina föräldrar, kan verkligen inte säg något alls till dem och även om jag skulle vilja så går det inte.
Men det va länge sedan jag grät så det var väl bra för att när man gråtit känns allting mycket bättre sedan fast jag personligen kommer att tro att allting blir värre och fö varje dag som går så blir min kompis i skolan mer kall mot mig och börjar ignorera mig och en annan jag hade struntar helt i mig, vad är det med folket?
Jag tycker att klassen är bra utom de här 2 som jag förut kunde kalla mina vänner men som nu är som helt okända personer.
Hemma är typ alla alltid sura på mig och ska skylla på just mig och det blir inte bättre av att det är så varje dag, ltid får man höra hur sur man är fast man inte är det, och att dem älskar mig fast de är sura är skitsnack och jag kan bara inte älska dem, det var länge sedan jag kunde det. Nu ska jag skita i de som jag förut älskade som en familj men nu hatar och jag bara längtar till jag slipper dem. Min mamma är värst ser bara fel på alla andra men inte på sig själv, det stör mig och jag avskyr att vara med henne. Varje sekund jag slipper henne är jag lycklig. Jag låter väldigt elak men så är det när det kommer till mitt sugande liv.
Hatar verkligen mitt så kallade liv!
Kommentarer
Trackback
