Jag saknar hur jag klädde mig förrut men jag gillar också hur jag klär mig nu men jag börjar tänka tillbaks på alla hemska saker som hände under den tiden när jag var 12-14 och jag vill helst inte bli påmind om det. Det var mestadels därför jag ville byta stil och inte bli igenkänd och att nu gå här i väsby och hela tiden känna rädsla för att träffa någon av de personerna får mig att vilja sjunka genom jorden. Jag tror att han(!) kände igen mig även när jag bytt stil för han kollade alltid extra mycket på mig och jag skyndade mig att gå iväg.

Men jag kommer gå klädd lite olika ibland kanske jag har på mig lite mer svarta kläder för att det är ju nästan bara sådana kläde jag har och man kan inte ändras på en gång. Men mamma har i alla fall gått med på att åka iväg med mig och shoppa nya kläder så jag är tacksam. För hon vet att jag själv sparar till en mac och systemkamera och jag saknar inte allt för mycket som tur är.

Jag saknar hur jag sminkade mig men nu i efterhand tycker jag att jag sminkade mig förmycket och nu använder jag för det mesta(!) lagom mycket smink. Nu kan jag också använda alla mina väskor och det är bra för jag har runt 30 väskor om inte mer som jag int använt under 1 år. När jag kommer tillbaks till skolan kommer jag känna mig som en förlorare bara för att min coach sa att jag under sommaren kommer mogna och byta klädstil och jag hatar att hon har rätt, det känns som att jag förlorat och jag kommer må dåligt på grund av detta. Jag vill inte till skolan och veta att hon hade rätt. Men jag ska ha på mig mina fashincore kläder i början för att dem är endå fina och även om jag är "normal" kan jag använda dem om jag vill för jag gillar dem.

Mamma verkligen jublade när jag berättade att jag skulle ändra min klädstil och det gjorde mig deppig, för under ett helt år har hon inte gillat min klädstil, hon borde liksom inte bry sig om hur jag klär mig men men jag trodde hon var mycket  bättre än så! Hon har sårat mig alltför mycket och även om hon tror jag glömt allt genom åren har jag inte det och när jag sitter på mitt rum tänker jag hela tiden på vad som hänt i mitt liv och jag mår bara dåligt.

Inte mycket bra har hänt och de enda som får mig må bra är pappa och mina kompisar(endel).
Dessutom vägrar jag att berätta hur jag känner om mamma och berätta vad jag tycker om henne för då vet jag att hon skulle dö helt klart, hon skulele inte klara av det men det vill jag inte utsätta henne för så jag väljer att jag mår dåligt istället. Mamma vet också att jag är väldigt självmordsbelägen för jag skicka ett sms till min kompis och hennes mamma råka se det och ringde direkt upp till min mamma.

Allt i mitt liv, allt bra, dåligt, sorgligt, exakt allting har jag skrivit ner lite överallt och jag hoppas mamma inte hittar det för det skulle betyda att hon får reda på en massa saker hon inte vet om. Mitt liv är inte det lättaste och alla går och klagar om sina liv när dem förmodligen har det lättare än mig och min ena kompis har gått igenom endel saker som mig men jag kommer aldrig glömma det som hänt mig. Men efter den här sommaren kommer jag må mycket bättre.

Jag saknar hur lätt livet var när man var liten och inte brydde sig om mycket!