Jag är yngre än alla i min klass och alla verkar typ jag vet inte, dem är så ytliga på något sätt, ser inte under ytan och ser hur man egentligen är. Jag känner många vuxna som tycker jag är väldigt mogen för min ålder och dt kan man säga när man ser på min klass, jag är inte ytlig men jag är väldigt blyg och det verkar störa folk men det är så jag är, jag kan liksom inte göra något åt det, tyvär.
Ni verkar bara bry er om en massa småsaker medans jag som är yngre bryr mig väldigt mycket om andra saker och ni skulle säkert bli chockade om ni fick reda på hur jag verkligen är!
But you don´t give me a chance...
Jag kommer fortsätta vara samma blyga person i skolan men översociala typen i stan med kompisar.
Det känns som att klassen är uppdelad i 2 delar, en som består av mig och en som består av resten och jag bryr mig inte ett dugg om det fortsätter att vara så om det är jag som måste ändra på mig. Genom hela mitt liv har det alltid varit JAG som varit tvungen att ändra mig och nu är det slut på det.
Så om klassen är uppdelad i 2 delar så är det fine with me, jag kommer ändå aldrig platsa i klassen så varför en söfrsöka när man inte får stöd från en enda person utom typ släktingar och kompisar som verkligen finns där för en och vill hjälpa en,men jag känner mig chanslös och ger upp. Ni får väl vara emot mig och ni tror jag har små problem men så är det absolut inte. Jag har större problem än vad ni tror och annar. Men jag är väl så duktig på att dölja dem antar jag att alla tror på det men inte bryr sig om att se under ytan och hur jag egentligen mår...
Jag kan berätta att varje dag innan skolan typ på bussen så gråter jag för att jag inte vill till skolan för jag mår så dåligt av det och sen när jag är i skolan vill jag bara försvinna för att alla är så ...
Väl hemma igen, sitter jag i mörkret och tänker igenom dagen och bara tänker och gråter, orkar inte mer.
Men då kommer mamma upp, jag berättar det mesta och jag mår bättre igen men det finns så mycket jag inte berättar för någon och håller inom mig och därför är jag extra känslig och sårbar.
Jag har haft problem att äta enda sen 7:an då jag slutade äta nästan helt och jag har ännu kvar det och har snart haft det i 5 år, det vill inte försvinna men mina kompisar ser till att jag äter lite åtminstånde men det tar emot att äta och på morgonen kan det ta 40 minuter att äta en liten macka.
Alla tror att jag vill ha uppmärksamhet men så är det inte jag lovar.

Det här är bara en 100 del av mitt liv och det är det minst värsta typ.