Jag vill inte bo kvar här, inte hos pappa heller bara någonstans bara det inte ä släkten, jag orkar inte mer med allt tjat och all press jag får på mig. Det seriöst dödar mig, sakta men säkert. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Det enda som är en tröst jut nu är alla mina underbara kompisar, de jag kan lita på åtminstånde och det är väldigt många.

Skolan är det värsta jag vet, jag blir helt särbehandlad och jag avskyr det och får mer och mer pess på mig och jag lovar att så fort det blir lov tänker jag göra ännu mer som jag vill. Jag skolkade idag och jag bryr mig inte ett dugg och hur mycket mamma än tjatar så bryr jag mig inte längre, det har jag inte gjort på många år, hennes ord åker in och ut på samma gång, sorry men det är sanningen.

Jag hatar att vara här hemma, hatar alla personer och speciellt min familj, dem gör det bara tusen gånger värre och jag gör endå inte det dem vill. Jag är så trött på att leva så här och vill bara bort här ifrån men det är lite mer än 2 år kvar sedan kan jag dra och lämna allting, längtar.

Ja, jag hatar dig mamma, jag bryr mig inte om dig, om du försvann skulle jag inte bry mig ett dugg, du betyder inget för mig och jag tänker aldrig lyssna på vad du säger. Jag pratar aldrig med dig och det är jag glad för, för om jag gör det så kommer du som vanligt göra saker värre som har hänt när jag berättat saker för dig. Det finns faktist inte en enda bra sak med dig. Det är sanningen och jag bryr mig inte om du blir sårad, fine då kanske du till slut någon gång börjar hata mig, vilket jag önskar så himla mycket! Hoppas du läser det här, det är det du förtjänar.

Jag kanske är elak, men det är så jag är men bara mot vissa personer. Jag har aldrig gillat min mamma och det kommer jag förmodligen aldrig göra, mot lärare är jag allmänt dryg, motmin lille bror och låtsas pappa och kompisar som snackar skit om mig. Annars är jag snäll mot folk.

Jag är trött, vill bara få sova ut flera dagar, men det skulle aldrig gå. Vill få vara ensam utan bråk varenda dag, för jag pallar seriöst snart inte mer. Men tack vare mina kompisar kämpar jag för deras skull. Stort tack till er allasom finns där för mig.